måndag 11 april 2011

Omänskligt

Förra måndagen lämnade jag Emil på dagis eftersom jag ändå skulle köra hans mormor och morfar till tåget innan jobb. Det var startskottet på dagislämning from hell (som nu pågått i en vecka). Allt gick bra till en början, vi hängde upp hans jacka, ställde stövlarna i skofacket och kom överens om att han skulle vinka i fönstret när jag gick. När jag kommit ut från avdelningen och rundade hörnet där jag förväntade mig att han skulle stå såg jag honom först inte. När jag tittade in genom fönstret fick jag se att han stod med ryggen mot fönstret och huvudet böjt mot golvet. Jag knackade och han vänder sig om. Storgråtandes. Och inte blev det bättre av att han fick se mig, för då kastade han sig mot fönstret och grät ännu värre. En "fröken" från en annan avdelning kom springande och tog upp honom i famnen, men han skrek, sparkade och grät. Jag kan inte fatta att jag lyckades le, vinka och gå därifrån. Jag skulle ha gått tillbaka och hämtat honom, kört mormor och morfar till tåget, sagt upp mig på jobbet och stannat hemma med ungen tills han själv ville gå till dagis.

Jag vet ju att han trivs på dagis. Jag vet att han inte skulle vilja vara hemma alltid. Jag vet att han får så mycket där som vi aldrig skulle kunna ge honom hemma. Men fy fan vad glad jag är att det inte är jag som måste lämna honom där varje morgon.

Inga kommentarer: