lördag 16 april 2011

Det är sant, jag svär!

Emil gnällde vid kvällsmaten och påpekade att han ville ha våfflor, precis när jag dukade fram varma mackor.
Jag frågade om han tyckte jag skulle slänga mackorna i soporna och istället göra våfflor, och det tyckte han.
Jag: Gör du så på dagis också? Säger du till Agneta att du inte vill ha spaghetti och köttfärsås, och så går hon och lagar korv och mos till dig istället?
Emil: Ja, det gör hon.
(Emil är tyst i en halv minut.)
Emil: Men du behöver inte prata med Agneta om det!

onsdag 13 april 2011

En helt vanlig 3-åring?

Vi körde iväg och köpte en studsmatta till Emil och eftersom vi fick fälla halva baksätet när vi lastade in den fick Emil sitta själv bak medan jag satt fram bredvid Sebbe för en gång skull. Det var lite pysslande innan vi var klara att köra hem, men precis när vi ska köra gastar Emil från baksätet:
"Hallå! Ni glömde bälta mig!"
Oj, vi hade bara satt in honom i stolen innan vi skulle greja med sätena, och ingen av oss hade kommit ihåg att spänna fast honom med bältet. Tur att vi har en väldigt säkerhetsmedveten 3-åring.

---------------------------------------------------------------------------------
Emil sjunger i baksätet på väg hem:
"Vitsippa vit, vitsippa vit, nu är våren här. Vitsippa vit, vitsippa vit, vit....vit....LÖK?"

måndag 11 april 2011

Update

Ni som inte träffar Emil med jämna mellanrum vet väl knappt hur han ser ut längre. Jag/vi är urusla på att fota nu för tiden, och blogga gör jag ju inte heller sådär ofta så det stör! Här kommer i alla fall den senaste bilden, en nyklippt Emil med rött i håret. Som han älskade besöket hos frisören och det röda i håret. När vi gick till bilen efteråt sa han: "Mamma, sätt inte på värmen i bilen, för då kanske min frisyr blir förstörd!"

Omänskligt

Förra måndagen lämnade jag Emil på dagis eftersom jag ändå skulle köra hans mormor och morfar till tåget innan jobb. Det var startskottet på dagislämning from hell (som nu pågått i en vecka). Allt gick bra till en början, vi hängde upp hans jacka, ställde stövlarna i skofacket och kom överens om att han skulle vinka i fönstret när jag gick. När jag kommit ut från avdelningen och rundade hörnet där jag förväntade mig att han skulle stå såg jag honom först inte. När jag tittade in genom fönstret fick jag se att han stod med ryggen mot fönstret och huvudet böjt mot golvet. Jag knackade och han vänder sig om. Storgråtandes. Och inte blev det bättre av att han fick se mig, för då kastade han sig mot fönstret och grät ännu värre. En "fröken" från en annan avdelning kom springande och tog upp honom i famnen, men han skrek, sparkade och grät. Jag kan inte fatta att jag lyckades le, vinka och gå därifrån. Jag skulle ha gått tillbaka och hämtat honom, kört mormor och morfar till tåget, sagt upp mig på jobbet och stannat hemma med ungen tills han själv ville gå till dagis.

Jag vet ju att han trivs på dagis. Jag vet att han inte skulle vilja vara hemma alltid. Jag vet att han får så mycket där som vi aldrig skulle kunna ge honom hemma. Men fy fan vad glad jag är att det inte är jag som måste lämna honom där varje morgon.