söndag 11 november 2007

Nu är han här!

Fredagen den 2/11 var jag bortbjuden till Tove på spelkväll. Vi käkade lasagne och spelade "Dubbel babbel" och "Master of television", trevligt som bara den. Jag mådde finfint och passade på att njuta av den sista spelkvällen på ett bra tag framöver.

Jag mådde fortfarande prima när Sebbe och jag gick och la oss på kvällen, men vid 00.30 vaknade jag och var lite kass i magen. Lyckades somna om men vaknade igen 02.30 och då mådde jag INTE bra. Upp på toa och kräktes flera gånger. Hade skitont i magen och trodde att det kanske var värkar, men ändå inte eftersom det höll i sig utan uppehåll.

För att lindra det onda tänkte jag ta en dusch och på väg ner till badrummet hojtade jag in i sovrummet för att väcka Sebbe. Duschen lindrade en stund men sen kändes det lika illa igen. Sebbe hade fortfarande inte kommit ner, så jag ropade på honom. Karlsloken svarade inte och jag blev mer och mer förtvivlad. Till slut stod jag i trappan och grät samtidigt som jag försökte ropa på honom och då vaknade han.

Vi ringde förlossningen som tyckte att vi skulle komma in. Bilfärden mellan Staffanstorp och Lund var den längsta i mitt liv, trots att det nog inte ens tog 10 minuter. Väl inne på förlossningen togs en massa prover och det konstaterades att allt var bra och någon förlossning verkade inte vara på gång. (När läkaren kände om livmodertappen var utplånad trodde jag jag skulle klappa till honom, för jäklar vad ont det gjorde!)

Efter lite smärtstillande kändes det bättre och vi började tro att vi skulle få åka hem igen. Någon timme senare hade jag lika ont i magen igen och det började diskuteras om jag skulle sättas igång eller inte. Jag som alltid varit emot kejsarsnitt började hoppas på att bli erbjuden det, för jag kände mig verkligen inte i form för en vanlig förlossning!

Kl 14 på lördag eftermiddag då jag fortfarande inte fått äta eller dricka något (jag skulle kunna betalt mycket pengar för ett glas vatten just då) bestämdes att jag skulle snittas. Narkosläkaren kom och pratade med oss och informerade lite om ingreppet och diskuterade om jag skulle vara vaken eller sövas. Eftersom jag har dålig erfarenhet av att bli sövd sedan förut ville jag helst vara vaken, och det skulle ju också betyda att Sebbe skulle kunna vara med.

En timme senare rullades jag upp på operation. Eftersom vi befunnit oss på förlossningen i 12 timmar hade vi varit med om 3 skiftbyten och en hel del personal. På väg till operation tillslöt ännu fler och i operationssalen fanns redan ett helt gäng. Jag kände mig helt groggy av smärtan och säkert av den del smärtstillande, så hela upplevelsen blev ganska konstig.

Epiduralen las utan större problem och benen började domna bort. Ganska snart efteråt kände jag hur de började böka med min mage och vips så var våran lille Emil ute! Jag hörde ett litet skrik och sen såg jag Emil i famnen på Sebbe. Medan jag syddes ihop försvann Sebbe och Emil för den vanliga undersökningen. Jag kördes upp på uppvak där jag tydligen skulle ligga några timmar. Jag hade inte alls förstått det, utan hade trott att jag skulle få vara med Sebbe och Emil! Det kändes fruktansvärt att ligga på uppvak och inte veta vad som hände med min man och mitt barn, men samtidigt mådde jag ganska dåligt, så jag dåsade till flera gånger. Vid 23-tiden kom Sebbe upp och hälsade på tillsammans med en sköterska från förlossningen. Sköterskan lyfte på mitt täcke och fick se att sängen var full med blod. Jag hade förlorat en hel del blod av någon anledning och det var förstås anledningen till att jag mådde så dåligt. Jag fick någon medicin (antar att det var något som fick livmodern att dra ihop sig snabbare) och det byttes i sängen. Jag dåsade till igen och vaknade bara lite halvt när Sebbe kom tillbaka några timmar senare, denna gången med Emil i sin balja. Jag tittade på Emil och fällde några lättnadstårar, sen fick jag upp honom i min famn. Trots att jag inte ville släppa honom någonsin fick jag snart lämna över honom till Sebbe, jag mådde för dåligt för att orka hålla honom.

Några timmar senare var jag äntligen i form för att flyttas ner till förlossningen där Sebbe och Emil väntade. Jag kunde ju inte ta mig ur sängen, så allt jag kunde göra var att se på när Sebbe studsade upp ur fåtöljen varje gång Emil pep. Och Emil pep ganska många gånger den natten. Han ville inte alls sova några längre stunder och stackars Sebbe som var ensam med allt ansvar var ett vrak på morgonen.

09.30 skickade barnmorskan hem Sebbe och personalen tog hand om Emil. Efter några timmar fick jag en efterlängtad frukost och min Emil tillbaka. Det konstaterades att mitt Hb låg på 70 så jag blev erbjuden ett par påsar blod vilket jag tackade ja till. Mådde lite bättre fter blodtransfusionen och när Sebbe kom tillbaka flyttades vi upp till avdelning 44.

Det visade sig att Emil hade för lågt blodsocker så han blev inlagd på Neonatal för att kunna tilläggsmatas varannan timme. Jag och Sebbe fick komma ner när som helst, men det var ju lättare sagt än gjort eftersom jag var nysnittad och hade ont. Vi hann i alla fall åka ner några ggr under måndagen då jag äntligen kommit upp ur sängen och blivit av med min kateter.

På tisdagen var Emils blodsocker stabilt och han fick komma upp på avdelningen igen. Vi flyttades till ett "samvårdsrum", vilket innebar att vi hela tiden hade en barnsjuksköterska från Neonatal hos oss som hjälpte oss sköta Emil. Vi skulle förstås göra det mesta själva, men kunde alltid be om hjälp med Emil och dessutom få tips om hur amningen skulle komma igång lättare.

Amningen ja, det är ju verkligen ett kapitel för sig. Jag önskar att någon hade talat om för mig hur svårt det är att amma! Det kom verkligen som en chock, och när både jag och Emil grät när jag skulle amma var jag färdig att ge upp för alltid. Som tur var gjorde jag inte det, och på torsdagnatten vaknade jag i en blöt säng. Hade sovit utan bh som vanligt och nu hade mjölken runnit till medan jag sov.

På fredagen skrevs vi äntligen ut och vi fick åka hem med våran lille kôrv. När vi körde ut från sjukhusområdet kändes det precis som om vi hade stulit Emil och vilken sekund som helst skulle jagas av polisen. :-D Det tog ett par dagar att inse att han faktiskt är vår son och att ingen kommer att hämta honom.....även om någon moster/morbror/farbror/farfar/farmor/mormor/morfar säkert kommer vilja låna honom då och då.

2 kommentarer:

Viktoria Schiöler sa...

Massor av grattis (igen)! Kan du inte lägga in ett foto på underverket?

Jag kanske har nåt tips vad det gäller amning (om du behöver råd). Det är alltid knepigast i början.

Bamsekramen

Reyngirl/Jennifer sa...

Usch, det lät som en halv pers det där! Skönt att ni mår bra båda två nu och att ni fick komma hem så pass snabbt ändå. Ni kom hem samma dag som S föddes :D
Hoppas amningen funkar bra för er nu!
Många kramar!!