fredag 28 september 2007

Torsdag 21 juni 2007

Pheu, ultraljudet gick bra! Nervositeten släppte ca 10 minuter innan barnmorskan ropade upp oss, men kom tillbaka precis när skärmen tändes. Vi såg direkt att det i alla fall fanns något därinne, men det såg ut att ligga så stilla att vi båda hann tänka "det rör sig inte, det är kört". Men några sekunder senare fokuserade barnmorskan på hjärtat och då såg vi ju direkt att det slog som det skulle. Hon visade kamrar, ben, armar, fötter, lungor och en massa småsaker som jag absolut inte trodde att man skulle kunna se. För varje sak sa hon "här har vi.....och det ser bra ut, det ser ut som det ska". Jag kom på mig efter en stund att undra hur hon kunde låta så normal, varför låter hon inte förvånad över att allt är bra? Sen insåg jag att det är vardagsmat för henne, det var ju JAG som var förvånad att allt var bra.

Hon mätte lårben, midjemått och huvudmått för att komma fram till beräknat förlossningsdatum som blev satt till 20 november, 5 dagar senare än om man räknar enligt sista mens. Eftersom vi har stenkoll på vårt sexliv pga alla hormonbehandlingar så är vi rätt säkra på att bebisen inte blev till riktigt den tidpunkten som barnmorskan tror, men det spelar ingen roll, förlossningsdatumet är ju aldrig så exakt i alla fall.

Vi ville ju veta vilken sort jag har i magen men tyvärr var den lille åsneungen envis och ville inte visa upp sig så bra. Barnmorskan frågade om vi ville veta vad hon gissade på, och det ville vi förstås. Hon sa att hon inte hade sett så bra som hon egentligen ville för att säga säkert men hon TRODDE att hon sett att det var en pojke. Vi lovade att ta beskedet med en nypa salt, men så fort vi kom ut ur undersökningsrummet kallade vi den för en han. Svårt att låta bli!

Vi fick tyvärr inga bra bilder, men jag kommer aldrig att glömma bilden vi såg på skärmen när bebisen blev trött på barnmorskans buffande och la armen över ansiktet. Precis som att säga "sluta knuffas, nu tänker jag absolut inte posera för nån jäkla bild". Det blev liksom väldigt verkligt att det verkligen är en bebis som ligger i min mage när man såg armen komma farande.

Den sparkade och röjde omkring lite, men än så länge har jag inte känt så mycket av det vilket också fick sin förklaring vid ultraljudet. Moderkakan ligger i framvägg så det är den som får ta emot de flesta sparkarna, därför känner jag det inte. Men om ett par veckor borde jag få en kick då och då!

Inga kommentarer: