fredag 28 september 2007

28 september 2007

Igår var det äntligen dags för tillväxtultraljudet som vi väntat så på. Vi fick samma barnmorska som förra gången och hon berättade tålmodigt hela tiden vad vi såg på skärmen. Ganska direkt kommenterade hon det faktum att det är en väldigt livlig bebis vi har, han sprattlade som en tok och låg tom därinne och vickade på rumpan!

Huvudmått och lårbensmått var normalt, dock var den lite tjock om magen (fortfarande inom normalkurvan). Lite extra hull på magen är väl egentligen ingen nackdel om han nu skulle få för sig att komma ut lite för tidigt.

Nu kunde barnmorskan se och visa oss att det är en pojke, och det var skönt att få det bekräftat äntligen. Det blir så mycket roligare att köpa fina kläder när man inte behöver gå på den "neutrala avdelningen", allt är ju tråkigt i vitt och gult!

Status annars, tja....längtar snart ihjäl mig efter vår lille stjärna, men samtidigt är det ju så himla mysigt att ha honom därinne i magen och hela tiden känna sparkarna och bökandet. Kan inte riktigt bestämma mig för när jag egentligen vill att han ska komma ut.

Lite nervös börjar jag bli också, det är ju relativt enkelt att ta hand om en bebis i magen, men hur bär man sig åt när den kommer ut?

Tisdag 28 augusti 2007

Nu är det ordentliga sparkar den lilla bebisen bjuder på. Ofta på urinblåsan också så jag får mer eller mindre rusa till toaletten. Ligger jag stilla ser man tydligt hur det blobbar på magen.

Jag trivs alldeles utmärkt med att vara gravid och börjar känna att jag inte vill att det ska vara färdigt alltför snart, det är ju så mysigt att gå omkring och alltid ha med sig den där lilla som ligger därinne och ger sig tillkänna med jämna mellanrum. Ibland undrar jag när den sover, för det är sparkar morgon, förmiddag, eftermiddag och kväll. Till och med när jag vaknar på natten för att springa på toa sparkar den!

Om några veckor är det dags för tillväxtultraljud och då hoppas jag att vi kan få se vilken sort som gömmer sig därinne.

Lördag 7 juli 2007

I ett par veckor har jag känt sparkar, vilken häftig känsla! Man kan inte riktigt påstå att det känns som sparkar, men det känns ändå tydligt att det är bebisen som meddelar sig därinne. Någon beskrev känslan "som om någon skulle slå dig på insidan magen med en blöt tops", och den stämmer bra. Hoppas inte rörelsemönstret stämmer med hur bebisen kommer att vara aktiv när den kommer ut, för det är på kvällarna den verkligen vaknar till och röjer runt därinne. Igår när vi tittade på "Göta kanal 2" sparkade den nästan hela tiden, kanske i protest mot en urusel film?

Torsdag 21 juni 2007

Pheu, ultraljudet gick bra! Nervositeten släppte ca 10 minuter innan barnmorskan ropade upp oss, men kom tillbaka precis när skärmen tändes. Vi såg direkt att det i alla fall fanns något därinne, men det såg ut att ligga så stilla att vi båda hann tänka "det rör sig inte, det är kört". Men några sekunder senare fokuserade barnmorskan på hjärtat och då såg vi ju direkt att det slog som det skulle. Hon visade kamrar, ben, armar, fötter, lungor och en massa småsaker som jag absolut inte trodde att man skulle kunna se. För varje sak sa hon "här har vi.....och det ser bra ut, det ser ut som det ska". Jag kom på mig efter en stund att undra hur hon kunde låta så normal, varför låter hon inte förvånad över att allt är bra? Sen insåg jag att det är vardagsmat för henne, det var ju JAG som var förvånad att allt var bra.

Hon mätte lårben, midjemått och huvudmått för att komma fram till beräknat förlossningsdatum som blev satt till 20 november, 5 dagar senare än om man räknar enligt sista mens. Eftersom vi har stenkoll på vårt sexliv pga alla hormonbehandlingar så är vi rätt säkra på att bebisen inte blev till riktigt den tidpunkten som barnmorskan tror, men det spelar ingen roll, förlossningsdatumet är ju aldrig så exakt i alla fall.

Vi ville ju veta vilken sort jag har i magen men tyvärr var den lille åsneungen envis och ville inte visa upp sig så bra. Barnmorskan frågade om vi ville veta vad hon gissade på, och det ville vi förstås. Hon sa att hon inte hade sett så bra som hon egentligen ville för att säga säkert men hon TRODDE att hon sett att det var en pojke. Vi lovade att ta beskedet med en nypa salt, men så fort vi kom ut ur undersökningsrummet kallade vi den för en han. Svårt att låta bli!

Vi fick tyvärr inga bra bilder, men jag kommer aldrig att glömma bilden vi såg på skärmen när bebisen blev trött på barnmorskans buffande och la armen över ansiktet. Precis som att säga "sluta knuffas, nu tänker jag absolut inte posera för nån jäkla bild". Det blev liksom väldigt verkligt att det verkligen är en bebis som ligger i min mage när man såg armen komma farande.

Den sparkade och röjde omkring lite, men än så länge har jag inte känt så mycket av det vilket också fick sin förklaring vid ultraljudet. Moderkakan ligger i framvägg så det är den som får ta emot de flesta sparkarna, därför känner jag det inte. Men om ett par veckor borde jag få en kick då och då!

Onsdag 20 juni 2007

I morgon är det dags för rutinultraljud och jag är då en dag från v 20. Trots att jag inte stött på några problem ännu har jag svårt att tro att ultraljudet kommer att visa ett friskt levande foster. Det känns omöjligt helt enkelt. 7 personer har gissat på vilken sort vi ska få, 4 gissar pojke och 3 flicka. Själv har jag fått för mig att det blir en flicka, men helt ärligt så blir jag lika glad för vad det än blir. Trots att jag alltid önskat mig en flicka har det jämnats ut under tiden nu och jag velar lite mellan pojke och flicka. Just nu tänker jag att det får vara precis vad det vill bara det går bra. En del funderar tydligen på om bebisen kommer att vara söt eller ful, helt otroligt, de blivande mammorna måste må bra för om det är det allvarligaste man oroar sig för är det ju lugnt......finns det någon som inte tycker att ens eget barn är det finaste som finns tro?

Söndag 20 maj 2007

I fredags gjorde jag en tidig glukosbelastning. Egentligen görs den inte förrän i v 28, men eftersom min lillebror har diabetes fick jag göra den redan i v 15. Jag var väldigt nervös innan och såg framför mig hur mina värden inte skulle visa så bra och att jag inte skulle få frossa ohämmat i jordgubbar som jag ser fram emot. Men jag var orolig i onödan, mina värden var bra och jag kan pusta ut.

För övrigt känner jag mig ganska ogravid just nu, men någonstans mellan v 15-18 ska man tydligen gå igenom en "läskig" period där man varken har symtom eller större mage, så jag är förberedd och försöker att inte oroa mig alltför mycket. Om en månad är det dags för ultraljud då vi förstås hoppas på att få se en frisk liten bebis. Finns möjligheten ska vi också ta reda på vilken sort det blir, är alldeles för nyfiken för att kunna vänta tills den lille kommer ut!

Måndag 30 april 2007

Idag är jag i vecka 11+3, alltså inne i vecka 12. Hade aldrig trott att vi skulle klara oss så här långt, men nu är det verkligen bara några dagar kvar till missfallsrisken minskar med måååånga procent. Man kan ju aldrig vara säker, men det är klart att det känns skönt att gå över den magiska gränsen. Annars mår jag bra, lite trött och en skum känsla av att aldrig vara riktigt frisk är enda symtomen just nu. På torsdag åker jag på semester och när jag kommer hem kommer jag att vara halvvägs in i vecka 13!

Onsdag 11 april 2007

Igår gjorde jag ett tidigt VUL för att få bekräftat att det verkligen finns någonting därinne och att det som finns där dessutom lever. Jag var nästan helt övertygad om att gynekologen skulle säga nåt i stil med "tyvärr....här finns ingenting", eller "tyvärr, det verkar som om det inte lever längre". Men efter ett par sekunder säger hon "här har vi en liten". Mitt otränade öga försökte urskilja nåt där i dimman på skärmen men jag såg bara en liten klump. Sen pekade hon på en liten prick som liksom fladdrade, "ser du, där är hjärtat som slår". Och jag såg! Trots att allt jag såg var en dimmig blobb och en fladdrande prick fattade jag att det är nånting därinne, det är vår bebis! (Eller embryo just nu, men det ska bli en bebis!) Längtar till det riktiga ultraljudet när Sebbe ska följa med, då får vi förhoppningsvis se lite mer detaljer än en dimmig blobb.

Fredag 6 april 2007

Idag går vi in i vecka 9. Det är nästan en fjärdedel av graviditeten, men ändå känns det som pyttepyttelite och fortfarande väldigt skört och overkligt. Har lyckats få tid för ett VUL på tisdag och då hoppas jag verkligen få ett lugnande besked. För det första vill jag få bekräftat att det verkligen finns något därinne, och dessutom att det som finns där mår bra och växer som det ska.

Jag är fortfarande sanslöst trött, och vissa eftermiddagar/kvällar kan jag känna av ett diffust illamående, men annars mår jag ganska bra. Känns fortfarande lite som att jag mest inbillar mig.

När jag igår var inne på en barnvagnsaffär för att reka lite inför framtiden putade jag så mycket som möjligt med magen för att ingen skulle fatta att jag bara var i vecka 9! :-D Fick en hel packe broschyrer att titta igenom och jag fattar inte hur man någonsin ska kunna komma fram till vad som är bäst. Nu känns det som om det är skönt att det faktiskt är 7 månader kvar.......

Söndag 25 mars 2007

Vi har berättat för en massa människor redan trots att vi bara är i v 7.

På min sida vet mamma, pappa, mina 3 syskon med respektive, mormor, farmor, en morbror och tom en kusin. (De sista 4 har min mamma berättat för.) Dessutom vet två på mitt jobb (eller tre om man räknar med en föräldraledig.)

På makens sida vet hans mamma och pappa med varsin respektive, lillebror, mormor och morfar. Dessutom har vi berättat för våra närmaste vänner.

I veckan ska jag berätta för en av de viktigaste personerna, och jag ser verkligen fram emot det. Hon har varit min akupunktör i 5 månader och jag är övertygad om att hon har en stor del i det hela. Till och med min man som var ganska skeptisk till akupunkturen i början har helt och hållet ändrat åsikt och tror också att det var en viktig ingrediens. Men han påpekar ju förstås också att utan honom hade det ju inte blivit något. :-D

Jag tycker det är tråkigt att det inte finns så många kvar att berätta det för, jag har ju sett fram emot att göra det i många år och nu är det snart slut på människor som kan tänkas bry sig om den "stora nyheten".....

Tisdag 22 mars 2007

Igår kväll kände jag plötsligt att jag mådde illa. Jag flinade stort och sa till Sebbe: Fan va gött, jag mår illa! Kanske inte helt normalt att vara överlycklig över illamående, men det kändes så skönt att få ett "tecken" på att jag inte bara har inbillat mig alltihop. Så illamående....konstiga matnojor....doftkänslig.....bring it on! :-D

Måndag 21 mars 2007

Det kommer att bli 9 långa månader. Hela tiden oroar jag mig för missfall och en massa annat som kan hända. När ska jag kunna slappna av och bara glädja mig åt att äntligen blivit gravid?

Under mina mest positiva stunder tänker jag "men även om det inte går bra den här gången vet vi ju nu att det faktiskt funkar, så det kommer säkert att funka igen". Under mina mest negativa stunder däremot tänker jag "det kommer inte att gå bra.....och sen kommer det säkert att ta fem år till innan vi lyckas igen".

Jag önskar att jag kunde sova i flera veckor så den magiska 12-veckors gränsen åtminstone kunde passera. Snälla, låt det gå bra, jag vet inte hur jag skulle klara av något annat!

Onsdag 16 mars 2007

Jag vet inte hur många gånger jag fantiserat om hur det skulle vara. Hur fantastiskt det skulle kännas att se två blå streck i rutan på testet och då inse att allt det jobbiga är över. Jag har sett framför mig hur glad jag skulle bli och precis hur allt skulle bli sen. Jag hade verkligen inte planerat det på det sätt det faktiskt blev, dagen som blev den bästa.

En vecka tidigare hade vi fått provsvar som visade "ingen ägglossning". Läkaren ville skicka remiss för IVF och till en början kändes det väl ganska okej. Det var efter några timmar och några telefonsamtal senare som jag inte kände mig lika hopfull. För att få genomgå en IVF behövde jag gå ner 30 kg! Jag som fastnat på -10 och stått och stampat där ganska länge, hur skulle jag kunna gå ner 30 till? Eftersom det kändes för stort blev vår plan att jag skulle kämpa mig ner så långt det bara gick och hoppas på att Pergotime skulle funka istället. Med viss förhoppning sa vi till oss själva att det kanske räcker med 8-10 kg om vi har tur.

Veckan därpå började mitt nya överseriösa liv med stenkoll på maten och en del extra motion utöver den dagliga på 1,5 timme. Jag kände mig för en gång skull ganska motiverad och tänkte att det här ska nog gå bra ändå. Några dagar senare insåg jag att jag skulle bli tvungen att ta Primolut för att mensen skulle komma igång och jag därmed skulle kunna ta Pergotime och hinna få ägglossning innan den bättre hälften reste bort för några dagar. Som vanligt innan man tar de tabletterna måste man ju kolla så man verkligen inte är gravid. Eftersom jag har apoteket nära jobbet susade jag dit och köpte ett dubbelpack test (kan vara bra att ha ett kvar hemma för framtida bruk) och en ask Alvedon. In på toa på jobbet för att få det överstökat så jag kunde besöka apoteket igen för att hämta ut tabletterna. Eftersom jag har testat några gånger förut behövde jag inte läsa på förpackningen, jag visste att det skulle bli ett streck i kontrollrutan och ett streck i den andra rutan. En tom ruta hade jag sett många gånger, vilket alltså betyder "inte gravid". Trots att testet ska ta ett par minuter på sig att bli klart såg jag redan medan jag satte på hylsan att det blev ett streck i varje ruta. Jag sa högt "men va fan?", slet till mig bruksanvisningen ur papperskorgen och dubbelkollade. Gravid? Va? Jag stoppade testet i fickan och gick ut och satte mig vid min dator igen.

Efter en stund vid datorn började jag fatta vad som hade hänt och jag tillbaka till toaletten där jag satte mig och stortjöt. Jag grät och grät och grät och visste inte hur jag skulle bära mig åt för att kunna sluta och gå ut och möta mina kollegor igen. Till slut sansade jag mig och baddade ögonen så gott jag kunde. På väg ut från toaletten fejkade jag en hostattack som möjligen skulle kunna förklara mitt rödmosiga ansikte. Några kollegor som såg mig bekymrade sig lite över min hosta, och sen var jag ensam på rummet igen. Jag rotade fram mobilen ur väskan och tog ett foto av testet som jag fortfarande hade kvar i fickan, MMS:ade fotot till maken och försökte jobba en stund medan jag väntade på svar. Eftersom svaret dröjde skickade jag ett mail. När jag inte fick något svar på mailet heller gav jag upp, stämplade ut och gick ut i solen. Jag ringde maken på mobilen och undrade om han hade fått mitt MMS????? Det hade han inte eftersom han inte kan ta emot MMS på sin mobil, det hade jag glömt! För att göra det lite roligare och för att inte alla människor runtomkring mig skulle förstå försökte jag istället beskriva vad bilden föreställde. "Tänk dig en vit pinne med två fönster i, i fönstren ska det vara två streck....och det är det!" Stackars maken fattade ingenting. "Det är ett test" fortsatte jag menande. Det missförstod han och trodde istället att det var han som testades nu med nån konstig rebus. Jag blev frustrerad och väste "det är ett test som man pissar på!" Va? "Ett gravtest!!! Och det blev positivt, fattar du?" Va? Blev det? Har du tagit ett sånt nu? Va coooolt.....

Jag klev in på nästa apotek och köpte ett nytt test av ett annat märke. Sen cyklade jag hela långa vägen hem (en mil), låste upp dörren, släppte väskan i hallen, larmade av, slet upp testet och in på toaletten. Det här märket var av modellen "plus=gravid" medan det andra hade varit "ett streck=gravid". Pluset blev synligt direkt och det var ingen tvekan, två positiva test! Jag ringde maken igen för att meddela den glada nyheten sen la jag mig på soffan och grät ännu en skvätt. Senare ringde jag min mamma som efter några minuter frågade varför jag var hemma så tidigt från jobbet. "Jag kunde inte vara kvar" hann jag säga, sen började jag gråta igen. Mamma blev förstås rädd och undrade vad som hänt. Till slut lyckades jag hulka fram "jag tror jag är med barn!". Efter den chockerande nyheten frågade mamma "men du gråter väl för att du är glad?", vilket jag självklart gjorde.

Så nu bor det en liten plutt i min mage, vi är i vecka 6+0 och livet är bara helt underbart!