torsdag 13 december 2007

Julkort


I år har vi varit riktigt töntiga och skickat julkort med Emil klädd till tomte. I vanliga fall tycker jag det är ganska meningslöst med julkort, men nu var det kul eftersom jag kunde klistra in ett foto med min egen lilla tomte. Vi fotade snabbt för att han inte skulle hinna kräka ner hela tomtedräkten. :-)

tisdag 11 december 2007

Liten tjockis

Idag var vi på BVC för den vanliga mätningen och vägningen. Sedan han föddes har han vuxit 3,5 cm och lyckats äta sig upp till 4160 g. Tyckte väl att han börjar bli tung! :-)

Han sover sällan på dagarna men brukar slumra till lite precis lagom tills Sebbe kommer hem. Om han råkar somna tidigare får han sova där han är, försöker jag flytta på honom vaknar han direkt, så istället pallar jag upp med kuddar, bord och annat för att han inte ska kunna trilla ner på golvet. Idag somnade han i soffan i en lite lustig ställning.

fredag 7 december 2007

Foto


Kolla in min goa unge....är han inte underbar?

söndag 2 december 2007

Ofattbart


Ibland kan jag sitta och titta på Emil hur länge som helst. Det är så ofattbart att vi fick honom till slut, vi som nästan hade gett upp och trodde vi skulle bli utan barn för alltid. Dessutom undrar jag så hur han kunde bli så söt? (Jag vet, jag är partisk.) Han är söt när han sover, han är söt när han ligger och filosoferar för sig själv, ja han är till och med söt när han skiter! (Han blir knallröd i ansiktet, kurar ihop sig till en boll och låter som en älgtjur.)

Allt eftersom tiden går märker man också mer av hans egenheter, som t ex att han alltid nyser tre gånger precis som jag. Han älskar att bada, blir helt salig när man tvättar hans huvud. Han är absolut inte lättlurad, om han är tyst och nöjd i ens famn och man försöker vila armarna genom att lägga ner honom i soffan med mina armar emellan skriker han direkt.....han vill inte ha nån kontakt med soffan, i knät ska han vara hela tiden. Om han är otröstlig på kvällen och vi till slut bestämmer oss för att blanda till lite tillägg räcker det med att vi går ut i köket så sover han....vet inte hur mycket NAN vi hällt ut för att han redan somnat när maten är klar.

När han vaknar vid 7-tiden på morgonen och jag slår upp ögonen och ser honom ligga där mot mitt bröst där han somnade när han ammade vid 3-tiden ler jag alltid. Varje gång, och jag menar VARJE GÅNG, tänker jag på hur bra allt blev till slut.

Bära nära



















Eftersom Emil är fasligt sällskapssjuk känns det som om jag tillbringar mina föräldralediga dagar i soffan med honom i famnen. Jag ser mig omkring och önskar att jag kunde röra mig mer fritt så jag kunde få någonting gjort utan att stressas av att han ligger och gråter i soffan medan jag skyndar mig att bre ett par mackor.
Därför satte jag mig vid maskinen och sydde en Mei tai (en asiatisk bärsele). Om jag får säga det själv blev den faktiskt ganska bra, trots att jag inte hade något mönster. Istället mätte jag Emil med en tumstock och höftade till framstycket som visade sig passa perfekt. Precis när man stoppat in honom i selen gnäller han lite men sen somnar han så gott. Det är kanonbra att kunna gå omkring och göra saker och samtidigt ha honom med överallt. Att det sen är väldigt mysigt att bara titta ner och se honom sova där tätt intill mig är ju en bonus. :-)

torsdag 29 november 2007

Ett litet kräk

Vi har fått en kräkbebis. Han kräks hela tiden, det fullkomligt rinner ur munnen på honom dygnet runt. Det går åt flera ombyten varje dag, för trots att man nyss klätt på honom en nytvättad torr body är den snart blöt på axlarna. På bilden har han på sig de fina kläderna han fick av mina arbetskamrater. Bodyn hade han under hela besöket på BVC, men när vi kom hem spydde han ner den totalt.

Ibland känns det som om hela huset luktar kräk. Soffan, sängen, golvet, mina kläder, Emils kläder, skötbordet, kuddar, ja allt har kräkfläckar. Tvättmaskinen snurrar hela dagarna och högarna med torr tvätt som jag borde ta hand om bara växer. De stunder Emil sover vill jag ju passa på att koppla av lite också, blogga, äta, läsa tidningen. Att sova samtidigt som Emil gör det känns helt omöjligt, då skulle jag ju inte hinna nånting annat!

Tur att han är så söt, det räcker med att titta på honom för att allt det där ska kännas oviktigt. Vad är lite kräk i hela huset egentligen när man har en varm och go bebis att lukta på? (När han är nybadad luktar han åtminstone inte kräk...) :-)

onsdag 28 november 2007

Kom ihåg

Jag måste komma ihåg att berätta för de blivande mammor som finns i min familj och vänkrets hur det är att vara mamma egentligen. Det går förstås inte att förbereda dem på allt, men man kan ju i alla fall berätta vissa saker så slipper de undra om det är normalt.

1: Man blir irriterad på sitt barn, hur länge man än längtat efter att få det. Första gången det hände mig tyckte jag själv att jag var en otroligt dålig mamma och fick extremt dåligt samvete. Nu börjar jag lära mig att det är normalt, men det känns fortfarande jobbigt. Det är lätt att tro att alla andra mammor är så himla tålmodiga och duktiga.

2: Det går åt mycket mer blöjor än man någonsin kunnat tänka sig, dessutom får man dubbelt så mycket sopor som förut. Bebisar har en viss förmåga att alltid skita i en nybytt blöja så man i stort sett kan vända om i dörren till toaletten och lägga upp dem på skötbordet igen....

3: Det är skitsvårt att amma! Det krävs övning och tålamod, det är inte alls som i filmerna där allt funkar på en gång. Det tar flera dagar för mjölken att komma igång och ibland kommer den inte igång nog. Man är ingen dålig mamma för att man ger tillägg. Det tog mig ett par veckor att förlika mig med tanken att min mjölk inte räcker till och att vi får fylla på med ersättning. Valet mellan ett gnälligt ledset barn uppfött på bröstmjölk eller en nöjd unge som får påfyllning av ersättning är ganska enkelt.

4: Gå på toaletten när man vill är ett minne blott. Bebisen bestämmer när du kan ta med dig tidningen och försvinna en kvart. Nu ska man vara glad om man möjligen hinner ett snabbt toabesök morgon och kväll.

Det är vad jag kommer på just nu....men det dyker säkert upp fler saker. :-)

söndag 18 november 2007

Bild


Enligt önskemål kommer här en bild på vårat lilla underverk.

onsdag 14 november 2007

Vuxenpoäng

Igår var jag inne i förrådet en snabbsväng och kände att det luktade lite konstigt. Efter en stund insåg jag att det luktade möss, och när jag såg mig omkring fick jag se en massa musskit liggande längs väggarna.

Idag cashade vi därför in ett par riktiga vuxenpoäng. Vi promenerade med barnvagnen in på Citygross där vi bland annat handlade musfällor. Det kändes väldigt vuxet, dels att knalla omkring med barnvagn, och dessutom att ha problem med möss.

Sebbe laddade fällorna och ett par timmar senare gick jag ut för att se om jaktlyckan varit god. Det blev full pott. Jag slängde mössen i dungen på andra sidan vägen och Sebbe preparerade fällorna på nytt. Undras just hur många möss som bor därinne egentligen?

söndag 11 november 2007

Nu är han här!

Fredagen den 2/11 var jag bortbjuden till Tove på spelkväll. Vi käkade lasagne och spelade "Dubbel babbel" och "Master of television", trevligt som bara den. Jag mådde finfint och passade på att njuta av den sista spelkvällen på ett bra tag framöver.

Jag mådde fortfarande prima när Sebbe och jag gick och la oss på kvällen, men vid 00.30 vaknade jag och var lite kass i magen. Lyckades somna om men vaknade igen 02.30 och då mådde jag INTE bra. Upp på toa och kräktes flera gånger. Hade skitont i magen och trodde att det kanske var värkar, men ändå inte eftersom det höll i sig utan uppehåll.

För att lindra det onda tänkte jag ta en dusch och på väg ner till badrummet hojtade jag in i sovrummet för att väcka Sebbe. Duschen lindrade en stund men sen kändes det lika illa igen. Sebbe hade fortfarande inte kommit ner, så jag ropade på honom. Karlsloken svarade inte och jag blev mer och mer förtvivlad. Till slut stod jag i trappan och grät samtidigt som jag försökte ropa på honom och då vaknade han.

Vi ringde förlossningen som tyckte att vi skulle komma in. Bilfärden mellan Staffanstorp och Lund var den längsta i mitt liv, trots att det nog inte ens tog 10 minuter. Väl inne på förlossningen togs en massa prover och det konstaterades att allt var bra och någon förlossning verkade inte vara på gång. (När läkaren kände om livmodertappen var utplånad trodde jag jag skulle klappa till honom, för jäklar vad ont det gjorde!)

Efter lite smärtstillande kändes det bättre och vi började tro att vi skulle få åka hem igen. Någon timme senare hade jag lika ont i magen igen och det började diskuteras om jag skulle sättas igång eller inte. Jag som alltid varit emot kejsarsnitt började hoppas på att bli erbjuden det, för jag kände mig verkligen inte i form för en vanlig förlossning!

Kl 14 på lördag eftermiddag då jag fortfarande inte fått äta eller dricka något (jag skulle kunna betalt mycket pengar för ett glas vatten just då) bestämdes att jag skulle snittas. Narkosläkaren kom och pratade med oss och informerade lite om ingreppet och diskuterade om jag skulle vara vaken eller sövas. Eftersom jag har dålig erfarenhet av att bli sövd sedan förut ville jag helst vara vaken, och det skulle ju också betyda att Sebbe skulle kunna vara med.

En timme senare rullades jag upp på operation. Eftersom vi befunnit oss på förlossningen i 12 timmar hade vi varit med om 3 skiftbyten och en hel del personal. På väg till operation tillslöt ännu fler och i operationssalen fanns redan ett helt gäng. Jag kände mig helt groggy av smärtan och säkert av den del smärtstillande, så hela upplevelsen blev ganska konstig.

Epiduralen las utan större problem och benen började domna bort. Ganska snart efteråt kände jag hur de började böka med min mage och vips så var våran lille Emil ute! Jag hörde ett litet skrik och sen såg jag Emil i famnen på Sebbe. Medan jag syddes ihop försvann Sebbe och Emil för den vanliga undersökningen. Jag kördes upp på uppvak där jag tydligen skulle ligga några timmar. Jag hade inte alls förstått det, utan hade trott att jag skulle få vara med Sebbe och Emil! Det kändes fruktansvärt att ligga på uppvak och inte veta vad som hände med min man och mitt barn, men samtidigt mådde jag ganska dåligt, så jag dåsade till flera gånger. Vid 23-tiden kom Sebbe upp och hälsade på tillsammans med en sköterska från förlossningen. Sköterskan lyfte på mitt täcke och fick se att sängen var full med blod. Jag hade förlorat en hel del blod av någon anledning och det var förstås anledningen till att jag mådde så dåligt. Jag fick någon medicin (antar att det var något som fick livmodern att dra ihop sig snabbare) och det byttes i sängen. Jag dåsade till igen och vaknade bara lite halvt när Sebbe kom tillbaka några timmar senare, denna gången med Emil i sin balja. Jag tittade på Emil och fällde några lättnadstårar, sen fick jag upp honom i min famn. Trots att jag inte ville släppa honom någonsin fick jag snart lämna över honom till Sebbe, jag mådde för dåligt för att orka hålla honom.

Några timmar senare var jag äntligen i form för att flyttas ner till förlossningen där Sebbe och Emil väntade. Jag kunde ju inte ta mig ur sängen, så allt jag kunde göra var att se på när Sebbe studsade upp ur fåtöljen varje gång Emil pep. Och Emil pep ganska många gånger den natten. Han ville inte alls sova några längre stunder och stackars Sebbe som var ensam med allt ansvar var ett vrak på morgonen.

09.30 skickade barnmorskan hem Sebbe och personalen tog hand om Emil. Efter några timmar fick jag en efterlängtad frukost och min Emil tillbaka. Det konstaterades att mitt Hb låg på 70 så jag blev erbjuden ett par påsar blod vilket jag tackade ja till. Mådde lite bättre fter blodtransfusionen och när Sebbe kom tillbaka flyttades vi upp till avdelning 44.

Det visade sig att Emil hade för lågt blodsocker så han blev inlagd på Neonatal för att kunna tilläggsmatas varannan timme. Jag och Sebbe fick komma ner när som helst, men det var ju lättare sagt än gjort eftersom jag var nysnittad och hade ont. Vi hann i alla fall åka ner några ggr under måndagen då jag äntligen kommit upp ur sängen och blivit av med min kateter.

På tisdagen var Emils blodsocker stabilt och han fick komma upp på avdelningen igen. Vi flyttades till ett "samvårdsrum", vilket innebar att vi hela tiden hade en barnsjuksköterska från Neonatal hos oss som hjälpte oss sköta Emil. Vi skulle förstås göra det mesta själva, men kunde alltid be om hjälp med Emil och dessutom få tips om hur amningen skulle komma igång lättare.

Amningen ja, det är ju verkligen ett kapitel för sig. Jag önskar att någon hade talat om för mig hur svårt det är att amma! Det kom verkligen som en chock, och när både jag och Emil grät när jag skulle amma var jag färdig att ge upp för alltid. Som tur var gjorde jag inte det, och på torsdagnatten vaknade jag i en blöt säng. Hade sovit utan bh som vanligt och nu hade mjölken runnit till medan jag sov.

På fredagen skrevs vi äntligen ut och vi fick åka hem med våran lille kôrv. När vi körde ut från sjukhusområdet kändes det precis som om vi hade stulit Emil och vilken sekund som helst skulle jagas av polisen. :-D Det tog ett par dagar att inse att han faktiskt är vår son och att ingen kommer att hämta honom.....även om någon moster/morbror/farbror/farfar/farmor/mormor/morfar säkert kommer vilja låna honom då och då.

tisdag 30 oktober 2007

Back on track

Så var jag hemma igen efter 5 dygn på sjukhuset. Pga mitt förhöjda blodtryck blev jag efter rutinkontroll i torsdags inlagd på Perinatalavd 44. Lite snopet men ändå inte helt oväntat kanske. Däremot hade jag trott att något mer skulle hända, endera att de skulle få ner trycket eller att jag skulle ha utvecklat havandeskapsförgiftning, men ingenting förändrades under tiden jag låg inne. Trycket höll sig ungefär på samma nivå, och övriga prover visade ingenting.

Nu har jag i alla fall lärt mig rutinerna på 44:an vilket jag kommer ha nytta av efter förlossningen. Skönt att redan då känna till en del av personalen, rutiner och annat smått och gott.

I morrn är det dags för tillväxtultraljud nr 2. Har pojken vuxit ordentligt kanske det kan bli tal om igångsättning, men om blodtrycket har tillväxthämmat honom får jag nog dras med det höga blodtrycket tills han kommer ut av sig själv. 20 dagar kvar till BF, det är faktiskt inte speciellt länge.

HJÄLP! HUR TAR MAN HAND OM EN BEBIS?

måndag 22 oktober 2007

Habituering

Precis som bebisen i magen vänjer sig gradvis vid olika ljud/ojlud verkar det som om graviditetens sista månader är till för att vänja mamman vid att inte sova. Jag läste om habituering och att det innebär det enklaste sättet av inlärning, alltså tillvänjning. Det är inget man aktivt väljer utan helt enkelt utsätts för tills man lärt sig stå ut med det. I artikeln nämndes bara barnets habituaring dock, ingenting om mammans.


Jag sover nämligen uruselt just nu och har gjort några veckor. Jag vaknar femtiolva ggr per natt för att kissa, och när jag väl har någon timme över då jag INTE är kissnödig har jag svårt att sova ändå eftersom jag oftast pratar i sömnen så jag själv vaknar eller så försöker jag vända mig i sängen och det är både bökigt och gör riktigt ont.

Vet inte om det är förkylningen som gör att jag känner mig så sjuk hela tiden, eller om man ofta får den här sjukdomskänslan i slutet? Det framstår som ännu mer komiskt nu, det här som föräkringskassan alltid tjatar om "graviditet är ingen sjukdom". Nej, visserligen är det ingen sjukdom i sig, men man kan verkligen känna sig sjuk! Och här snackar vi inte om en förkylning som man oftast kan släpa sig till jobbet med, nej här dras man med andra diverse krämpor som antagligen skulle innebära att man ställde till en smärre katastrof om man fick för sig att jobba!

Kom ut nu din envisa unge! Jag är så nyfiken på hur han kommer att se ut. Jag hoppas de blir en liten lintott som Sebbe var när han var liten. Men han får ha vilken hårfärg han vill, bara han inte stannar därinne för länge. 27 dagar kvar till BF nu!

torsdag 11 oktober 2007

Rekord

Då har jag slagit nytt rekord i nattkissande....nämligen 8 gånger! Tada!!!!!
Har insett också hur mycket mer toapapper det går åt när man springer på toa hela tiden.

På två veckor har jag gått upp 6-7 kg, så möjligen sätts jag in på vätskedrivande så småningom. Bra om jag kan ta det på morgonen så jag sköter kissandet på dagen istället för hela nätterna. Tydligen så blir bebisen också påverkad av vätskedrivande, så det var därför de tvekade att sätta in det idag.

Jag tycker att han kan komma ut nu istället (om han är klar förstås). Han är i alla fall fixerad konstaterade barnmorskan idag på ett rätt så smärtsamt sätt. Det trycker på neråt nog ändå utan att någon utanför magen ska klämma också!

tisdag 9 oktober 2007

9 oktober 2007

Trött, det är bara förnamnet. Jag kan somna vart som helst, och då menar jag verkligen vart som helst. Har slumrat till på bussen ett par ggr och har till och med somnat i väntrummet på Specialistmödravården. Visserligen får man ofta vänta väldigt länge där, men så himla bekväma stolar har de ju inte!

Kanske beror det på att jag måste gå upp minst 4 ggr per natt för att kissa. Det spelar ingen roll hur mycket eller lite jag dricker under kvällen, jag måste gå upp i alla fall. Jag blir surare och surare för varje gång, speciellt när jag tittar på klockan och inser att den bara är 2 när jag går upp för andra gången. Det vet jag ju betyder att jag måste gå upp MINST 2-3 gånger till. Men det är kanske lika bra att vänja sig. Det lär väl knappast bli mer sömn när den här vilda bebisen har kommit ut. Jag undrar när han egentligen sover därinne i magen.....han ger sig nämligen tillkänna i stort sett hela tiden både dag som natt.

Oj, jag blir trött bara jag tänker på det!

fredag 28 september 2007

28 september 2007

Igår var det äntligen dags för tillväxtultraljudet som vi väntat så på. Vi fick samma barnmorska som förra gången och hon berättade tålmodigt hela tiden vad vi såg på skärmen. Ganska direkt kommenterade hon det faktum att det är en väldigt livlig bebis vi har, han sprattlade som en tok och låg tom därinne och vickade på rumpan!

Huvudmått och lårbensmått var normalt, dock var den lite tjock om magen (fortfarande inom normalkurvan). Lite extra hull på magen är väl egentligen ingen nackdel om han nu skulle få för sig att komma ut lite för tidigt.

Nu kunde barnmorskan se och visa oss att det är en pojke, och det var skönt att få det bekräftat äntligen. Det blir så mycket roligare att köpa fina kläder när man inte behöver gå på den "neutrala avdelningen", allt är ju tråkigt i vitt och gult!

Status annars, tja....längtar snart ihjäl mig efter vår lille stjärna, men samtidigt är det ju så himla mysigt att ha honom därinne i magen och hela tiden känna sparkarna och bökandet. Kan inte riktigt bestämma mig för när jag egentligen vill att han ska komma ut.

Lite nervös börjar jag bli också, det är ju relativt enkelt att ta hand om en bebis i magen, men hur bär man sig åt när den kommer ut?

Tisdag 28 augusti 2007

Nu är det ordentliga sparkar den lilla bebisen bjuder på. Ofta på urinblåsan också så jag får mer eller mindre rusa till toaletten. Ligger jag stilla ser man tydligt hur det blobbar på magen.

Jag trivs alldeles utmärkt med att vara gravid och börjar känna att jag inte vill att det ska vara färdigt alltför snart, det är ju så mysigt att gå omkring och alltid ha med sig den där lilla som ligger därinne och ger sig tillkänna med jämna mellanrum. Ibland undrar jag när den sover, för det är sparkar morgon, förmiddag, eftermiddag och kväll. Till och med när jag vaknar på natten för att springa på toa sparkar den!

Om några veckor är det dags för tillväxtultraljud och då hoppas jag att vi kan få se vilken sort som gömmer sig därinne.

Lördag 7 juli 2007

I ett par veckor har jag känt sparkar, vilken häftig känsla! Man kan inte riktigt påstå att det känns som sparkar, men det känns ändå tydligt att det är bebisen som meddelar sig därinne. Någon beskrev känslan "som om någon skulle slå dig på insidan magen med en blöt tops", och den stämmer bra. Hoppas inte rörelsemönstret stämmer med hur bebisen kommer att vara aktiv när den kommer ut, för det är på kvällarna den verkligen vaknar till och röjer runt därinne. Igår när vi tittade på "Göta kanal 2" sparkade den nästan hela tiden, kanske i protest mot en urusel film?

Torsdag 21 juni 2007

Pheu, ultraljudet gick bra! Nervositeten släppte ca 10 minuter innan barnmorskan ropade upp oss, men kom tillbaka precis när skärmen tändes. Vi såg direkt att det i alla fall fanns något därinne, men det såg ut att ligga så stilla att vi båda hann tänka "det rör sig inte, det är kört". Men några sekunder senare fokuserade barnmorskan på hjärtat och då såg vi ju direkt att det slog som det skulle. Hon visade kamrar, ben, armar, fötter, lungor och en massa småsaker som jag absolut inte trodde att man skulle kunna se. För varje sak sa hon "här har vi.....och det ser bra ut, det ser ut som det ska". Jag kom på mig efter en stund att undra hur hon kunde låta så normal, varför låter hon inte förvånad över att allt är bra? Sen insåg jag att det är vardagsmat för henne, det var ju JAG som var förvånad att allt var bra.

Hon mätte lårben, midjemått och huvudmått för att komma fram till beräknat förlossningsdatum som blev satt till 20 november, 5 dagar senare än om man räknar enligt sista mens. Eftersom vi har stenkoll på vårt sexliv pga alla hormonbehandlingar så är vi rätt säkra på att bebisen inte blev till riktigt den tidpunkten som barnmorskan tror, men det spelar ingen roll, förlossningsdatumet är ju aldrig så exakt i alla fall.

Vi ville ju veta vilken sort jag har i magen men tyvärr var den lille åsneungen envis och ville inte visa upp sig så bra. Barnmorskan frågade om vi ville veta vad hon gissade på, och det ville vi förstås. Hon sa att hon inte hade sett så bra som hon egentligen ville för att säga säkert men hon TRODDE att hon sett att det var en pojke. Vi lovade att ta beskedet med en nypa salt, men så fort vi kom ut ur undersökningsrummet kallade vi den för en han. Svårt att låta bli!

Vi fick tyvärr inga bra bilder, men jag kommer aldrig att glömma bilden vi såg på skärmen när bebisen blev trött på barnmorskans buffande och la armen över ansiktet. Precis som att säga "sluta knuffas, nu tänker jag absolut inte posera för nån jäkla bild". Det blev liksom väldigt verkligt att det verkligen är en bebis som ligger i min mage när man såg armen komma farande.

Den sparkade och röjde omkring lite, men än så länge har jag inte känt så mycket av det vilket också fick sin förklaring vid ultraljudet. Moderkakan ligger i framvägg så det är den som får ta emot de flesta sparkarna, därför känner jag det inte. Men om ett par veckor borde jag få en kick då och då!

Onsdag 20 juni 2007

I morgon är det dags för rutinultraljud och jag är då en dag från v 20. Trots att jag inte stött på några problem ännu har jag svårt att tro att ultraljudet kommer att visa ett friskt levande foster. Det känns omöjligt helt enkelt. 7 personer har gissat på vilken sort vi ska få, 4 gissar pojke och 3 flicka. Själv har jag fått för mig att det blir en flicka, men helt ärligt så blir jag lika glad för vad det än blir. Trots att jag alltid önskat mig en flicka har det jämnats ut under tiden nu och jag velar lite mellan pojke och flicka. Just nu tänker jag att det får vara precis vad det vill bara det går bra. En del funderar tydligen på om bebisen kommer att vara söt eller ful, helt otroligt, de blivande mammorna måste må bra för om det är det allvarligaste man oroar sig för är det ju lugnt......finns det någon som inte tycker att ens eget barn är det finaste som finns tro?

Söndag 20 maj 2007

I fredags gjorde jag en tidig glukosbelastning. Egentligen görs den inte förrän i v 28, men eftersom min lillebror har diabetes fick jag göra den redan i v 15. Jag var väldigt nervös innan och såg framför mig hur mina värden inte skulle visa så bra och att jag inte skulle få frossa ohämmat i jordgubbar som jag ser fram emot. Men jag var orolig i onödan, mina värden var bra och jag kan pusta ut.

För övrigt känner jag mig ganska ogravid just nu, men någonstans mellan v 15-18 ska man tydligen gå igenom en "läskig" period där man varken har symtom eller större mage, så jag är förberedd och försöker att inte oroa mig alltför mycket. Om en månad är det dags för ultraljud då vi förstås hoppas på att få se en frisk liten bebis. Finns möjligheten ska vi också ta reda på vilken sort det blir, är alldeles för nyfiken för att kunna vänta tills den lille kommer ut!

Måndag 30 april 2007

Idag är jag i vecka 11+3, alltså inne i vecka 12. Hade aldrig trott att vi skulle klara oss så här långt, men nu är det verkligen bara några dagar kvar till missfallsrisken minskar med måååånga procent. Man kan ju aldrig vara säker, men det är klart att det känns skönt att gå över den magiska gränsen. Annars mår jag bra, lite trött och en skum känsla av att aldrig vara riktigt frisk är enda symtomen just nu. På torsdag åker jag på semester och när jag kommer hem kommer jag att vara halvvägs in i vecka 13!

Onsdag 11 april 2007

Igår gjorde jag ett tidigt VUL för att få bekräftat att det verkligen finns någonting därinne och att det som finns där dessutom lever. Jag var nästan helt övertygad om att gynekologen skulle säga nåt i stil med "tyvärr....här finns ingenting", eller "tyvärr, det verkar som om det inte lever längre". Men efter ett par sekunder säger hon "här har vi en liten". Mitt otränade öga försökte urskilja nåt där i dimman på skärmen men jag såg bara en liten klump. Sen pekade hon på en liten prick som liksom fladdrade, "ser du, där är hjärtat som slår". Och jag såg! Trots att allt jag såg var en dimmig blobb och en fladdrande prick fattade jag att det är nånting därinne, det är vår bebis! (Eller embryo just nu, men det ska bli en bebis!) Längtar till det riktiga ultraljudet när Sebbe ska följa med, då får vi förhoppningsvis se lite mer detaljer än en dimmig blobb.

Fredag 6 april 2007

Idag går vi in i vecka 9. Det är nästan en fjärdedel av graviditeten, men ändå känns det som pyttepyttelite och fortfarande väldigt skört och overkligt. Har lyckats få tid för ett VUL på tisdag och då hoppas jag verkligen få ett lugnande besked. För det första vill jag få bekräftat att det verkligen finns något därinne, och dessutom att det som finns där mår bra och växer som det ska.

Jag är fortfarande sanslöst trött, och vissa eftermiddagar/kvällar kan jag känna av ett diffust illamående, men annars mår jag ganska bra. Känns fortfarande lite som att jag mest inbillar mig.

När jag igår var inne på en barnvagnsaffär för att reka lite inför framtiden putade jag så mycket som möjligt med magen för att ingen skulle fatta att jag bara var i vecka 9! :-D Fick en hel packe broschyrer att titta igenom och jag fattar inte hur man någonsin ska kunna komma fram till vad som är bäst. Nu känns det som om det är skönt att det faktiskt är 7 månader kvar.......

Söndag 25 mars 2007

Vi har berättat för en massa människor redan trots att vi bara är i v 7.

På min sida vet mamma, pappa, mina 3 syskon med respektive, mormor, farmor, en morbror och tom en kusin. (De sista 4 har min mamma berättat för.) Dessutom vet två på mitt jobb (eller tre om man räknar med en föräldraledig.)

På makens sida vet hans mamma och pappa med varsin respektive, lillebror, mormor och morfar. Dessutom har vi berättat för våra närmaste vänner.

I veckan ska jag berätta för en av de viktigaste personerna, och jag ser verkligen fram emot det. Hon har varit min akupunktör i 5 månader och jag är övertygad om att hon har en stor del i det hela. Till och med min man som var ganska skeptisk till akupunkturen i början har helt och hållet ändrat åsikt och tror också att det var en viktig ingrediens. Men han påpekar ju förstås också att utan honom hade det ju inte blivit något. :-D

Jag tycker det är tråkigt att det inte finns så många kvar att berätta det för, jag har ju sett fram emot att göra det i många år och nu är det snart slut på människor som kan tänkas bry sig om den "stora nyheten".....

Tisdag 22 mars 2007

Igår kväll kände jag plötsligt att jag mådde illa. Jag flinade stort och sa till Sebbe: Fan va gött, jag mår illa! Kanske inte helt normalt att vara överlycklig över illamående, men det kändes så skönt att få ett "tecken" på att jag inte bara har inbillat mig alltihop. Så illamående....konstiga matnojor....doftkänslig.....bring it on! :-D

Måndag 21 mars 2007

Det kommer att bli 9 långa månader. Hela tiden oroar jag mig för missfall och en massa annat som kan hända. När ska jag kunna slappna av och bara glädja mig åt att äntligen blivit gravid?

Under mina mest positiva stunder tänker jag "men även om det inte går bra den här gången vet vi ju nu att det faktiskt funkar, så det kommer säkert att funka igen". Under mina mest negativa stunder däremot tänker jag "det kommer inte att gå bra.....och sen kommer det säkert att ta fem år till innan vi lyckas igen".

Jag önskar att jag kunde sova i flera veckor så den magiska 12-veckors gränsen åtminstone kunde passera. Snälla, låt det gå bra, jag vet inte hur jag skulle klara av något annat!

Onsdag 16 mars 2007

Jag vet inte hur många gånger jag fantiserat om hur det skulle vara. Hur fantastiskt det skulle kännas att se två blå streck i rutan på testet och då inse att allt det jobbiga är över. Jag har sett framför mig hur glad jag skulle bli och precis hur allt skulle bli sen. Jag hade verkligen inte planerat det på det sätt det faktiskt blev, dagen som blev den bästa.

En vecka tidigare hade vi fått provsvar som visade "ingen ägglossning". Läkaren ville skicka remiss för IVF och till en början kändes det väl ganska okej. Det var efter några timmar och några telefonsamtal senare som jag inte kände mig lika hopfull. För att få genomgå en IVF behövde jag gå ner 30 kg! Jag som fastnat på -10 och stått och stampat där ganska länge, hur skulle jag kunna gå ner 30 till? Eftersom det kändes för stort blev vår plan att jag skulle kämpa mig ner så långt det bara gick och hoppas på att Pergotime skulle funka istället. Med viss förhoppning sa vi till oss själva att det kanske räcker med 8-10 kg om vi har tur.

Veckan därpå började mitt nya överseriösa liv med stenkoll på maten och en del extra motion utöver den dagliga på 1,5 timme. Jag kände mig för en gång skull ganska motiverad och tänkte att det här ska nog gå bra ändå. Några dagar senare insåg jag att jag skulle bli tvungen att ta Primolut för att mensen skulle komma igång och jag därmed skulle kunna ta Pergotime och hinna få ägglossning innan den bättre hälften reste bort för några dagar. Som vanligt innan man tar de tabletterna måste man ju kolla så man verkligen inte är gravid. Eftersom jag har apoteket nära jobbet susade jag dit och köpte ett dubbelpack test (kan vara bra att ha ett kvar hemma för framtida bruk) och en ask Alvedon. In på toa på jobbet för att få det överstökat så jag kunde besöka apoteket igen för att hämta ut tabletterna. Eftersom jag har testat några gånger förut behövde jag inte läsa på förpackningen, jag visste att det skulle bli ett streck i kontrollrutan och ett streck i den andra rutan. En tom ruta hade jag sett många gånger, vilket alltså betyder "inte gravid". Trots att testet ska ta ett par minuter på sig att bli klart såg jag redan medan jag satte på hylsan att det blev ett streck i varje ruta. Jag sa högt "men va fan?", slet till mig bruksanvisningen ur papperskorgen och dubbelkollade. Gravid? Va? Jag stoppade testet i fickan och gick ut och satte mig vid min dator igen.

Efter en stund vid datorn började jag fatta vad som hade hänt och jag tillbaka till toaletten där jag satte mig och stortjöt. Jag grät och grät och grät och visste inte hur jag skulle bära mig åt för att kunna sluta och gå ut och möta mina kollegor igen. Till slut sansade jag mig och baddade ögonen så gott jag kunde. På väg ut från toaletten fejkade jag en hostattack som möjligen skulle kunna förklara mitt rödmosiga ansikte. Några kollegor som såg mig bekymrade sig lite över min hosta, och sen var jag ensam på rummet igen. Jag rotade fram mobilen ur väskan och tog ett foto av testet som jag fortfarande hade kvar i fickan, MMS:ade fotot till maken och försökte jobba en stund medan jag väntade på svar. Eftersom svaret dröjde skickade jag ett mail. När jag inte fick något svar på mailet heller gav jag upp, stämplade ut och gick ut i solen. Jag ringde maken på mobilen och undrade om han hade fått mitt MMS????? Det hade han inte eftersom han inte kan ta emot MMS på sin mobil, det hade jag glömt! För att göra det lite roligare och för att inte alla människor runtomkring mig skulle förstå försökte jag istället beskriva vad bilden föreställde. "Tänk dig en vit pinne med två fönster i, i fönstren ska det vara två streck....och det är det!" Stackars maken fattade ingenting. "Det är ett test" fortsatte jag menande. Det missförstod han och trodde istället att det var han som testades nu med nån konstig rebus. Jag blev frustrerad och väste "det är ett test som man pissar på!" Va? "Ett gravtest!!! Och det blev positivt, fattar du?" Va? Blev det? Har du tagit ett sånt nu? Va coooolt.....

Jag klev in på nästa apotek och köpte ett nytt test av ett annat märke. Sen cyklade jag hela långa vägen hem (en mil), låste upp dörren, släppte väskan i hallen, larmade av, slet upp testet och in på toaletten. Det här märket var av modellen "plus=gravid" medan det andra hade varit "ett streck=gravid". Pluset blev synligt direkt och det var ingen tvekan, två positiva test! Jag ringde maken igen för att meddela den glada nyheten sen la jag mig på soffan och grät ännu en skvätt. Senare ringde jag min mamma som efter några minuter frågade varför jag var hemma så tidigt från jobbet. "Jag kunde inte vara kvar" hann jag säga, sen började jag gråta igen. Mamma blev förstås rädd och undrade vad som hänt. Till slut lyckades jag hulka fram "jag tror jag är med barn!". Efter den chockerande nyheten frågade mamma "men du gråter väl för att du är glad?", vilket jag självklart gjorde.

Så nu bor det en liten plutt i min mage, vi är i vecka 6+0 och livet är bara helt underbart!